Metod

4051c78153-text im

I ”den vita kuben”, det vill säga i utställningsrummet, utspelas eller växer Borduna Garden. Mellan utställningar, under omhängning eller under utställningsperioder dokumenteras, med hjälp av ljudupptagningar och kamera, konsten och rummet där konsten exponeras. Materialet bearbetas och förs sedan in i rummet igen. Utgångspunkten är att ingenting nytt tillförs, utan att en förskjutning, i dubbel bemärkelse, äger rum.

Bilder och filmer projiceras, högtalare placeras ut. Resultatet blir en omdefiniering av ljuden, konsten och rummet, en omläsning av platsen.

Markanta arkitektoniska detaljer som till exempel fackverk under ett glastak kan förstoras och projiceras på de upphängda bilderna. Skrapet från fuktighetsmätarens skrivare kan förstärkas och komma från en obestämd plats i rummet. Filmsekvenser av diskreta element som golv och golvlister kan visas på utställningsrummets branddörrar. Spänningar i konstverkens upphängningsanordningar kan audiellt spridas över rummet och ljud som tränger in ifrån gatan kan förstärkas och göra gränsen mot yttervärlden mindre skarp.

Det rör sig i stora stycken om lågmälda ingrepp, men de förändrar hur vi som besökare ser på konsten, utställningsrummet och oss själva.

Ibland är förändringarna nästan omärkliga, då och då är verksamheten – mitt under en annan pågående utställning – oannonserad. Ibland är ingreppen tidsbestämda och återkommer med jämna eller ojämna intervaller.

Kanske kan Michel Foucaults begrepp heterotopi tydliggöra vad som händer med ”den vita kuben” och det specifika utställningsrummet i arbetet. Heterotopi i Foucaults tappning är ett mycket brett begrepp som har ett polariserat beroendeförhållande till utopin. Mycket enkelt talat är det samhälleligt iordningställda platser (men också bilder eller tankar) vars i någon mening fysiska existens möjliggör föreställningen om utopin, men som själva är alltför komplexa och orena för att kunna förkroppsliga den. Heterotopin är på en gång fysisk och mental, reell och projicerad. Heterotopin är distanserad från vardagsmiljön genom rites-de-passages – övergångsriter – och Foucault tycks mena att människan behöver sådana ”mot-orter” för att kunna definiera och konsolidera det egna. Utställningsrummet är ett utmärkt exempel på en sådan heterotopi.

Borduna Garden gör det tydligt att utställningsrummet är en fysisk och specifik plats. Inte bara visuell, utan också ett rum för beröring, kyla, värme, luktsinne och inte minst ljud. Utställningsrummets sceniska karaktär blir även markerad: det här är ett högst påtagligt, iordningställt showroom. Möjligheten för besökaren att gå in i sitt ideala rum tycks minska.

Med dubbelprojiceringar och palimpsest-artade förskjutningar öppnas nya möjligheter att nå den utopiska polen. Ljuset i gallerirummet släcks och fackverket under glastaket projiceras på de sex inramade bilderna. Ljuset tänds och betraktaren upplever själva gallerirummet som förhöjt. Och bilderna får nu en ny skulptural kvalitet utöver den rent visuella.

Så öppnas och sluts nya utopiska möjligheter i en kalejdoskopisk rörelse.

En annan foucaultsk heterotopi är trädgården, en fysisk plats som samtidigt är menad att vara ett mikrokosmos av miljöer och växter från hela världen. Bordun kommer från det franska ordet för humla, bourdon. Bordun brukar vanligtvis betyda en oförändrad låg ton som ackompanjerar en melodi. Det kan också betyda en orgelpunktartad basstämma.

Borduna Garden är ett rum i rummet, en omläsning av rummet och platsens uttryck. En ständig förgrening som uppstår utifrån och utanför det befintliga rummets parametrar. Bordunen är grundtonen i arbetet med att undersöka dessa rumsligheter och en tidslinje i arbetet där rummet definieras. Bordunen kan vara membran och projektionsyta och återspegla och fortplanta den medierade struktur av berättelser, samlingar, spår och positioner som också är utställningsrummet.

Den kultursociologiska orgelpunkten.