Laboration 20140604

Vardagsrummet på Jungmansgränd tjugo i Gröndal, Stockholm den fjärde i sjätte tjugohundrafjorton klockan tretton till fjorton.

En bandspelare slås på. En filt på golvet i Stens vardagsrum. Sten halvligger. Jörgen sitter. Bo går runt och fotograferar, bland annat på och under den grå mönstrade filten. Filten symboliserar det tomma utställningsrummet, ”den vita boxen”. Jörgen antecknar med blyertspenna på linjerat hålat papper i ett block.

JÖRGEN: Man har ett rum som man dokumenterar, en loop, man förstärker saker. Men om man förstärkte sakerna medierna emellan istället: en ljudupptagning av hur skriften låter till exempel… jag har en känsla av att det växer fram en berättelsestruktur om man jobbar på det sättet… blir det en enkel, simpel dramatisering eller blir det intressant?…

STEN: Det är en bra början…

JÖRGEN: När det gäller text har vi i Borduna Garden arbetat med ett slags över-information eller redundans. Man beskriver en blomma så detaljerat att blomman i rummet försvinner. De fysiska egenskaperna försvinner på grund av beskrivningen av dem. Det är en annan typ av ”spök-effekt”, man stör ut, negerar det som finns i ett rum. Men man skulle också bokstavligt kunna negera det som finns i rummet med text, påstå att det inte finns i rummet, att det är något annat, eller att det är ett annat antal. ”Fyra stolar” när det är fem stolar. Språket är en idealiseringsmaskin. Varje ord är på sätt och vis ett idealfall av ett ting, det är något platonskt, ”stol” är ett idealfall av en stol. När jag säger stol försvinner en del av den specifika stolen. Det är något idealiserat och lite parallellt med det idealiserade rummet, den utopiska polen i heterotopin.

BO: Jag tänker på när expeditioner fotograferar indianstammar. Indianerna blir upprörda eftersom något tas ifrån dem när de blir fotograferade. Det är lite samma sak: ”Jag blir mångfaldigad”…

JÖRGEN: Och generaliserad… Fotografiet generaliserar, filmen generaliserar…

BO: Text generaliserar oerhört…

JÖRGEN: Text generaliserar mest. Och låtsas att den tar bort den fysiska aspekten. Att den är ett abstrakt redskap som kan fånga någonting…

BO: …som i vårt samhälle nästan är verkligheten…  har man inte ordet ”lampa” så finns den inte…

JÖRGEN: Det innebär att man i viss mån ogiltigförklarar det specifika. Det reella är inte riktigt reellt, det är det som står för det reella som är reellt. En realisering av den platonska idévärlden.

BO: Om man går tillbaka till Borduna-projektet så gäller det också ”den vita kubens” idealiserade rum. Det bortser också från verkligheten.

JÖRGEN: Om vi har en kungstanke som inte är destruktiv med Borduna-projektet, så är det att vissa kvalitativa aspekter, även av enskilda konstverk, kan träda fram i det av-idealiserade rummet. Vi tror på det specifikas vikt även i ett konstsammanhang. Även det som inte är idealiserat eller förhöjt har ett värde. Kanske till och med att det inflödet är vad som överhuvudtaget gör konst möjlig. Man kan inte bara köra runt färdigabstraherade koncept i ett slutet rum.

BO: Man kan prata om den här filten på det sättet: Nu har vi lagt en filt på golvet. Det är en överenskommelse. Det vet vi ju. Men om man tittar närmare på den, mönstret, veckigheten, då försvinner ”filten”. Man börjar känna på den, taktiliteten, förstår att den kan vikas på ett annat sätt, att man kan kasta upp den i luften och så vidare. Och alla dessa element av egenskaper kan delas upp i ännu mindre enheter, till slut löses begreppet ”filt” upp helt. Det är väl samma sak med institutions-rummet. Det är en överenskommelse, men så fort man börjar titta närmare på den, krackelerar den. Ju mer det krackelerar, desto mer tittar vi på sprickorna. Ju mer vi zoomar in dem, desto större blir de.

JÖRGEN: Ja, just den där smärtsamma känslan är nog ett tecken på att man har kommit åt något kvalitativt. Det är ungefär som att röra sin hand samtidigt som man tittar på den i en spegel. Sönderdelning och upplösning är ju sådant som man, både i det sociala och det praktiska, vanemässigt brukar undvika. Till förmån för synteser, överenskommelser, konsensus, generella lösningar, lösningar som man redan vet fungerar när man till exempel gör en utställning, rationaliseringar. Det är också en form av idealisering. Försöker man sedan göra tvärtom är det klart att det till en början blir plågsamt, eftersom det beledsagas av en upplevelse av just sönderdelning.

BO: Som kan uppfattas som väldigt destruktiv…

JÖRGEN: Ja, åtminstone smärtsam. Hela livet består ju av ojämlikheter, plågor, brister. Tänk bara på alla tiggare man går förbi i Stockholm nu. Det är en sorteringsmekanism, man försöker behålla sin balans, fokusera på annat. Men om man för ett ögonblick stannar upp och ser hur det egentligen är… eller som i vårt fall: hur ser det egentligen ut i ett utställningsrum, vem bestämmer att det ska finnas där, vad som ska finnas där, vad finns det för hierarkier. Om man en första gång fysiskt försöker belysa det, så är det givet att det inte blir jättekul. Det blir ju inte ett slags Eden som är ännu bättre än vad man föreställde sig: att alla är jättekompisar, att alla verkligen vill lyfta fram varandra, man vill verkligen pröva nya saker, man är inte alls intresserad av sin egen prestige. Det är givet att rörelsen går i motsatt riktning när man möter något av det reella. Sedan måste det regleras i vår verksamhet. Men det finns något heroiskt här. Att man insisterar när impulsen är att… när de flesta andra skulle säga: ”Nej, nu går jag härifrån. Nu faller allt ihop”, att just i det ögonblicket koppla på sitt fokus: ”Nu händer något här”, när man i normalfallet redan skulle ha lämnat scenen. Något sådant är inbyggt i hela idén med Borduna Gardens arbetssätt.

BO: Det finns olika strategier att fånga upp den här krackeleringen, verkligheten, som också handlar om ett slags estetik som vi håller på att utveckla. Vad är det i det här massiva informationsflödet som rummet är, som… Vi väljer ut, vi plockar upp delar, det är en valsituation. Ett sätt är den över-information vi arbetat med i text, att exakt definiera vad vi ska göra i förväg, det är en intressant estetik…  Det finns inget dolt, inga dolda agendor, det är det här. Det finns naturligtvis andra sätt att arbeta också.

STEN: När man gick uppför trappan till OEI Colour Project, där vi ställde ut i april förra året, skulle man, istället för de språkliga och textuella markeringar som vi använde oss av där, exakta tidsangivelser och så vidare, ha kunnat ta till exempel etthundraåttio foton, ett för varje steg, på vägen upp. Varje blick kan bli en sekvens, som blir en serie sekvenser… Som bara är det man gör, det man ser när man går. Istället för att beskriva det i ord.

BO: Ja och man skulle kunna ta upp ljud från varje trappsteg och göra ett litet ljudstycke av varje gång foten möter trappstegets marmor…

STEN: Jag var på ett seminarium som handlade om camera obscura-begreppet. Det är oerhört intressant. Man skulle kunna göra något med det. Det är enkelt. Man sätter upp en skärm och gör ett hål. Man behöver ingen lins. Vi såg hela fasaden på andra sidan, på väggen, ett helt hus, mycket detaljrikt, och så gick solen ner, ljuset förändrades… Det är bara nuet, ingenting annat, varken före eller efter…  Man lagrar det inte…

BO: Det går också att måla upp fotokänslig emulsion, som fångar det hela… Det blir en enkel kamera. Jag hittade världens största foto på nätet, fyrtio meter högt och sextio meter brett, gjort i en hangar någonstans i USA. De släckte ner, gjorde ett litet hål och hela vyn fastnade på väggen.

JÖRGEN: Jag bara funderar… om man har ett hörn av utställningsrummet och kommer väldigt nära, så uppstår en rad fysiska avvikelser från det förväntade, man avlägsnar sig från det ideala utställningsrummet. Det brukar vara ganska grovt, även i utställningsrum med hög finish. Om man går ner på golvet brukar det vara ett rätt stort glapp mellan listen och golvet och mellan de olika listerna. Dålig passning och manuellt islagna spikar, ibland bemålade, ibland inte. Ett grovt rum, fysiskt. Även ett ”hightech-rum”, som man mekaniskt idealiserar, ser vanligtvis ut på det sättet när man kommer nära. Man skulle kunna tänka sig att man i realtid har när-fokus på ett hörn i utställningsrummet och projicerar upp det ganska stort i en annan del av rummet. Hur upplever man rummet då?

BO: Jag fick sådana kickar när jag var på Göteborgs Konsthall och såg det rummet. All konst var borttagen. Man fotograferar entrén och så projicerar man den på den motsatta väggen. Takdelarna: blås upp dem till stora fotografier. Man kastar om rummet, mimar en utställning. Som refererar tillbaka till rummet.

STEN: Det skulle vara intressant att gå in i ett rum och så är hela taket projicerat på golvet. Bra upplösning på fotografiet, bilden är knivskarp, man ser allting, takkronan, allting…

BO: Så att man får svindel…

STEN: Det kan ju inte vara omöjligt att göra, om man har lite tekniska förutsättningar…

BO: Jag tänker på Fredrik Wretman, när han fyller golvytorna med svart bläck, svart vatten…

STEN: Verket Wretman har på Södersjukhuset är fyndigt, ett halvt E ett halvt K och ett halvt O som speglar sig i vattnet: ”EKO”.

BO: På Edsviks Konsthall fyllde han en lada… Och Galleri Sten Eriksson tror jag, man gick ner som i en krypta och så plötsligt stegrade man sig… en svindelkänsla…

JÖRGEN: Jag har inte börjat anteckna förrän nitton minuter in… men det är alltid något…

Tystnad i en halv minut.

 STEN: ”Samlas förutsättningslöst på en plats och sammanföra något” har jag skrivit innan vi skulle träffas, när jag tänkte på det här laboratoriet…

BO: Bra initiativ, Sten…

STEN: Ja, jag blir lite mörkrädd av att vi fastnar innan vi har gjort det ens, att vi inte har gjort det tidigare… tycker ni inte det?… Ska vi inte vara lite självkritiska nu?… Jo, jag menar så här: i den här konst-eran, i den här tiden vi lever i så går man på möten, man går på formella möten i statiska sammanhang och gör egentligen ingenting. Man försöker få saker nedpräntat och planerat, men man gör det inte. Vi har hållit på i flera år, vi borde ha vänt på det och setts och gjort saker och sedan, utifrån det, kommit på vad vi ska göra och sedan gått på möten för att bestämma.

JÖRGEN: Ja, man måste vara fysisk. Man måste framföra var man befinner sig inför varandra. Jag kan ju säga att jag också är jätteintresserad av ljud, men det är ju prat, mycket, att tala om någonting. Man måste framföra var man befinner sig och det kan man bara göra med hjälp av laborationer eller liknande.

Bos mobiltelefon ringer.

 STEN: Nu går Bo iväg för att ta telefonen…

JÖRGEN: Det här är den enklaste formen av laborations-situation. Sedan skulle man också kunna göra mer fysiska, genomarbetade tester. Det handlar hela tiden om de här två parametrarna: Det är fantastiskt att man har hittat ett sådant här nolläge där man hela tiden kan börja om med rummet. Samtidigt har jag en stor beundran för konstnärer som insisterar, som envisas med att göra om samma sak gång på gång. Som On Kawara. Det blir bättre och bättre, håller man på i tio år är det intressant, håller man på i tjugo år är det riktigt intressant, håller man på i trettio är det jävligt intressant.

STEN: Att hålla ut…

JÖRGEN: Och att det blir bättre helt enkelt. Det är den ena extremen. Den andra är att man hela tiden försöker ”förnya sig”, göra nya saker, som brukar representera en viss typ av öppenhet eller förutsättningslöshet, kreativitet, receptivitet… För mig innebär det där en evig brottningsmatch. Jag tänker också i samband med det här, det finns ganska många saker som vi redan har pratat om eller gjort, som man skulle kunna testa i ett nytt sammanhang… Vi har till exempel talat om uterummet och inne-rummet, att ta in uterummet i inne-rummet. Vi har talat om att loopa rummet som man befinner sig i, rikta sig mot konsten, rikta sig mot publiken, man har förskjutningar i tid, man har samtidighet, man förstorar saker och så vidare. Sedan har vi pratat om rummet utanför utställningsrummet, att man kan flytta in saker därifrån, väggen försvinner ljudmässigt, plötsligt känner man sig mer utsatt för omgivningen, trafik, årstidsväxlingar, vädret träder in. Eller taket kan försvinna, molnen ovanför taket träder in i utställningsrummet, projiceras i taket på utställningsrummet.

STEN: Ett transparent tak. Och så sätter man upp en skiva. Och i skivan ett litet hål, så fick man hela projektionen.

Bo kommer in och försöker stänga vardagsrumsdörren.

 STEN: NU kommer Bo Samuelsson in och han försöker stänga min dörr.

BO: Ska man lyfta upp?…

STEN: Nej du ska bara…

Dörren stängs.

 STEN: Ja, så…

JÖRGEN: Nu har det gått tjugoåtta minuter…

STEN: Nu har vi bara halva tiden kvar…

BO: Jag skulle vilja komma in på det som Lina Selander sa om dokumentationen. Vi behöver en strategi för hur vi tar vara på de resultat vi hittar, eller får…

STEN: Ja, problemet är att det är jättelätt att slå på en bandspelare och ta lite foton. Och sedan ska vi sammanföra det här och redigera materialet. Det är då utmattningstillståndet infinner sig. Man måste helt enkelt hitta en metodik. Så här gör vi.

JÖRGEN: Något som är görbart och fungerar i praktiken. Det blir lätt övermäktigt. Det är djupt mänskligt. Det måste vara högprioriterat för att det ska bli gjort.

STEN: De flesta konserter spelar jag in. Men jag är lika fascinerad de gånger vi har gjort en väldigt bra konsert som inte har blivit inspelad. Dessutom är situationen när man reproducerat den, när den spelats in och man lyssnar på den igen en helt annan musiksituation. Den kan vara nog så intressant, men det är en annan.

BO: Jag tänker också på frågan om hur vi kan dra nytta av vår dokumentation. Varför är det viktigt att dokumentera?

STEN: Jag kan själv känna en slentrian där. Jag måste hitta ett motiv.

JÖRGEN: Jag kommer att tänka på Kenny Goldsmith, den amerikanske poeten, som också redigerar hemsidan ubu.org, med en ofantlig mängd ljudkonst och experimentell film och som också, tillsammans med Charles Bernstein, är inblandad i pennsound, som också har enorma mängder experimentell poesi, musik och ljudkonst. Goldsmith är en utpräglad samlare. Han har också skrivit till exempel boken Day, där han satt all text, inklusive reklam, i ett nummer av New York Times, som romantext. Han är på en gång mycket intresserad och helt ointresserad av att ta del av allt han samlar. Han är på en gång mycket intresserad och helt ointresserad av att läsa böcker. Det är på något vis ett nutidsfenomen. Dokumenterandet, samlandet och en community som en ersättning för en offentlighet som inte finns. Han är en spindel i nätet. Han samlar allt, det finns där, det finns tillgängligt. Men vad är det och vad betyder det? Det före detta utopiska nätet som öken utan socialt kontrakt… Superkapitalism, man plockar bort de demokratiska strukturerna, skapar anarki plus storföretag.

STEN: De som jag känner som samlar mest på skivor, är de som har minst chans att lyssna på dem, eftersom de är ute på turné hela tiden. De skulle inte hinna lyssna även om de använde resten av sitt liv.

BO: De är ett slags fetischism, att besitta, ha ständig tillgång. Jag har en kompis som samlar allt, jag vet inte, han använder det inte, han bara…

JÖRGEN: Det är som skillnaden mellan koll och kunskap. Det redaktionella, som man kan tycka är auktoritärt, behovet av kvalitetskriterier, kritik. Det är så fantastiskt när man monterar bort allt sådant, så är det ingenting kvar… Det redaktionella momentet är så oerhört viktigt, vad gör man med det här materialet…

STEN: Om vi tar ett steg till: Vad gör vi? Nu samlar vi på oss, inte så många timmar, men ljud och bild från ett antal sessioner som vi ska använda oss av och dra erfarenheter utifrån. Vad kommer vi att använda dem till?

JÖRGEN: Man har ju olika impulser, men jag vill gärna ha lite sträng, kvalitativ redigering av det, när det gäller. Man måste ha den parametern, vad är det som är intressant: det kanske är två minuter av det här som är intressant.

BO: Det finns andra parametrar där själva mängden, eller tiden man har lagt ner är en kvalitet.

JÖRGEN: Jag tror att man måste hålla ögonen på båda polerna, man kan inte bara tycka att det är fantastiskt att man har tjugo timmar med helt oredigerat material där man inte kommer ihåg vad man har sagt, men att man har haft roligt och har oljat in sig…

STEN: Var börjar man med när den här timmen är slut. Hur använder vi oss av det? Hur bearbetar vi det, vilka urvalskriterier har vi så att vi kanske får ut två minuter av det som är bra?

Ett pipande ljud.

 STEN: Vad är det?

JÖRGEN: Batterier?…

STEN: Det låter som en bomb…

BO: Självutlösaren på kameran. Jag glömde bort att jag hade satt på den…

STEN: Titititititi… tickitickitickitickiticki…

BO: Förlåt, jag tappade fokus…

STEN: Det gör man lätt med tekniska saker.

Pipandet kommer tillbaka.

 JÖRGEN: Åke Hodell gjorde en inspelning med explosioner genom historien i kronologisk ordning… Första världskriget, krevad, andra världskriget…

BO: Nu har vi lagt upp den här ytan, den här filten, den har väl en betydelse…

STEN: Det är samling. För mig är det också för ryggen. Samtidigt är det också, om man tar sig ner, om man inte sitter på stolen så är det något intressant som händer…

JÖRGEN: Det är något mer fysiskt i alla fall… Man har sin kroppsposition… Här kan man tala om vår verksamhet i termer av att skala av. Man kan tala om de medel vi gör våra dokumentationer med. Vi har pratat om hur man kan belysa de instrument vi gör våra visuella, audiella och språkliga dokumentationer med, hur man kan dokumentera dem sinsemellan. Vi kan också belysa och dokumentera våra egna kroppar i rummet, när de är i rummet och utför det dokumenterande arbetet.

BO: Ja, de måste vi ta hänsyn till.

JÖRGEN: Jag vet inte hur intressant det är. Det är en aspekt…

En halv minuts tystnad.

BO: Man är hela tiden ett slags ställföreträdande betraktare och ställföreträdande konstnär och går in i de här tänkta kropparna och faktiska kropparna för att försöka fatta hur de ser på det här, på saker…

JÖRGEN: Jag associerar till den problematik som tagits upp i samband med dokumentärfotografer som Sebastião Salgado. Det har funnits en kritik mot att de har haft en stab av medhjälpare och dyr utrustning och reser runt och fotograferar utfattiga människor. Sedan tar man helikopter till nästa ställe, en empatisk jetsetare som fotograferar mänsklig misär. Sedan har det kommit en reaktion mot det, där man ska sätta sin egen roll i perspektiv. Det var en fotograf som hade med sig själv och sin utrustning på bilderna när han fotograferade indianer i Anderna till exempel. Plötsligt får man syn på våldet i hela situationen. Vad kostar den där utrustningen…

STEN: Jag får syn på den där skivboxen här i bokhyllan: ”Recorded in the Field by Alan Lomax”. Han åkte runt på fyrtio-, femtio-, sextio-, sjuttio- och åttiotalet och hade en rullbandspelare i bakluckan. Det finns ingen som har gjort så mycket inspelningar, av folkmusik, jazz, blues och annat, ingen annan skulle ha gjort det om inte han gjort det. Och hela det bandarkivet finns på nätet också. Sedan har han även tagit åt sig äran för saker han inte har gjort. Men det är ett enormt arbete och han har också slutfört det såtillvida att han har sorterat det. Det är inte osorterat.

BO: Hur har han sorterat det? Efter kön, kronologi?…

STEN: ”Sounds of the South” och sedan finns det ”Roots of the Blues”. Och så finns det vit religiös musik, svart religiös musik. Han gör den typen av indelningar. Det är oerhört bra och spännande inspelningar. Och det hade inte funnits tillgängligt idag om han inte hade gjort det.

JÖRGEN: När vi gör den här typen av laborationer: Å ena sidan det förutsättningslösa, när man återgår till det här tomma rummet. Å andra sidan att fokusera på en aspekt och sedan söka hänga kvar vid den och hitta fler och fler schatteringar av just den sidoaspekten. Det är lite två olika sätt att arbeta… Jag tycker att grundidén för Borduna Garden är så jäkla bra, det var därför jag ville vara med, den känns outtömlig. Det är ett nolläge, som inte bara är fysiskt, inte bara historiskt, socialt, utan konstnärligt, filosofiskt. Ett nolläge som upplevs som fysiskt och som man kommer tillbaka till hela tiden, även när man diskuterar.

STEN: Då skulle man kunna säga så här. För att nå lite längre skulle man behöva en neutral plats man kunde gå till. Det finns ju inte, men en plats som var neutral för oss, kanske…

BO: Kan du beskriva det? Du menar ett lånat rum någonstans?

STEN: Ja. Var som helst…

BO: Jag tänkte på den här uppdelningen mellan det tomma rummet och rummet med aktivitet. Någonstans är det faktiskt samma sak. Arbetsmodellen i de båda rummen är snarlik.

JÖRGEN: Bra. Man får besluta sig för att det är samma sak.